Biblioteket hur har det hanterats egentligen?

Patrik Isestad oppositionsråd skriver i en insändare i Nynäshamnsposten om hur dåligt frågan om biblioteket i Nynäshamn har hanterats

Det som hänt i Nynäshamn är mer än en konflikt om ett bibliotek. Det är en berättelse om vad som händer när politisk makt inte längre känner igen skillnaden mellan samhällsbyggare och fiender. När en folkrörelse blir misstänkliggjord. När en enskild entreprenör gör mer för en hembygd än kommunledningen och ändå får bära skulden.

På 70-talet skapade medborgarna något stort. Ett hus byggt av människors engagemang, inte av kommunala överskott. Ett hus där kultur, möten och bildning var tillgängliga för alla.

Det blev en institution som formade generationer.

Men för dagens högerkonservativa har detta varit en tagg i ögat. Inte på grund av arkitekturen. Inte på grund av hyrorna. Utan därför att huset påminner om en tid då samhällen byggdes kollektivt. En tid då människor gick samman för att skapa möjligheter åt varandra. En tid då marknaden inte var den enda kraft som räknades.

Därför skulle huset bort. Bidrag ströps. Avtal sades upp. Biblioteket gjordes till påtryckningsmedel.

Och mitt i detta hamnade en person som inte förtjänar annat än respekt: Jan Ullberg. En entreprenör som i årtionden investerat i vår kommun utan att kräva applåder. En person som byggt vårdcentraler när regionen svikit. Som utvecklat områden där småföretag kunnat växa.

Som tagit ansvar för äldreomsorg när kommunen vänt bort blicken. Som finansierat utveckling i Björsta av ren övertygelse om att lokalsamhällen växer när människor får plats att skapa.

Det finns filantroper som bara skriver checkar. Ullberg byggde faktiska platser.

När han tillsammans med Batljan klev in för att rädda Folkets Hus, renovera, modernisera och erbjuda kommunen en av de lägsta hyrorna i hela kommunen, borde det politiska svaret ha varit tacksamhet. I stället möttes han av misstänkliggöranden och direkt felaktiga påståenden.

Jo, Ullbergs fel var att han tillsammans med den omtalade professionella fastighetsutvecklaren Batljan (tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Nynäshamn) köpte fastigheten. Om Ullberg köpt huset själv skulle inte bibliotekshärvan varit en fråga.

Kommunstyrelsens ordförande hävdar nu att de tidigare ägarna saknade konkreta planer. Det är inte sant. Det är inte rättvist. Och det är inte värdigt.

Det är en attack på en lokal entreprenör som gjort mer för Nynäshamn än de flesta som suttit på maktens stolar.

När kommunens Liberala kommunalråd dessutom låter förstå att Folkets Hus-rörelsen historiskt kan ha gynnats otillbörligt, utan att presentera faktiska belägg, då är det inte längre en politisk ledning som söker sanning.

Det är en politisk ledning som söker syndabockar för egna misslyckanden. Avtal med Folkets Hus som nu ska granskas skapades av det tidigare Liberala kommunalrådet Daniel Adborn. Detta är inte en granskning. Det är ett kulturkrig.

Och Ullberg hamnade mitt i korselden, trots att han aldrig varit problemet. Tvärtom. Hans agerande visar vad lokalt ansvarstagande betyder när politiken sviker.

Medborgarna reste sig. De försvarade biblioteket. De försvarade idén om gemensamma rum. Och de försvarade med rätta de lokala krafter som byggt upp vår kommun.

Nu är biblioteket tillbaka. Men frågan återstår:

Hur ska Nynäshamn gå vidare utan att först erkänna hur felbehandlad en hederlig, samhällsbyggande entreprenör har blivit?

Det är dags att lägga ner vapnen. Dags att lämna kulturkriget. Dags att börja bygga ett samhälle för alla, tillsammans med dem som faktiskt gjort det i årtionden.

Patrik Isestad (S), oppositionsråd